Sari Somppi: Debattartikel i Vasabladet 31.8.2019        

Kan Vasa bli Finlands barnvänligaste stad?

Det kan heller inte vara så att den som tjänar mest, vare sig det är kvinnan eller mannen, fortsätter jobba och den som tjänar mindre stannar hemma under småbarnsåren. Detta är helt förståeligt när man planerar sin ekonomi men vi borde i stället räkna utifrån en gemensam ekonomi inom familjen, skriver Sari Somppi.

Nu är det dags att tänka innovativt och vara föregångare i Österbotten. Men hur gör vi Vasa till en attraktiv stad där vi vill skapa familj, arbeta och leva?

Det är dags att vakna. Vi står inför ett allvarligt problem vad gäller befolkningsutvecklingen i Finland. Dessutom behöver problemet lösas för regionsutvecklingen på lång sikt. Vad gör vi med alla satsningar när läktarna står tomma och vi har för få skattebetalare för att trygga kvalitativa tjänster för våra invånare?

Om vi inte börjar tänka lite mer långsiktigt och förebyggande går det heller inte att åtgärda problemen. Här finns ingen quickfix som makt och pengar kan lösa. Det här handlar om det mänskliga beteendet. Blev glad över att läsa Håkan Nordmans insändare angående befolkningsutveckling (VBL 12.7) där han beskriver problemet på ett konstruktivt sätt.

Låt mig presentera statistiska siffror för att visa allvaret i situationen. De senaste siffrorna enligt statistikcentralens uppgifter om befolkningsförändringar visar på att fruktsamheten nu sjunker för åttonde året i rad. Innan jag presenterar de senaste siffrorna vill jag gå tillbaka till 2017 där man redan efterliknar befolkningsutvecklingen med nödåren som utspelade sig 1867–1868. Skribent Ann-Lis Fredriksson beskriver nödåren som när ”skörden slog fel, folk svalt och vargarna ylade bakom knutarna”.
Förutom vargarna borde vi i dag ha det bättre ställt än under nödåren i Österbotten. Förra året hade vi det lägsta födelseantalet någonsin, 1,41.

För Vasas del ser trenden likadan ut som för resten av landet. År 2010 föddes 390 barn under första och andra kvartalen. År 2019 föddes 275 barn. Dock hade vi en ökning 2012 med 72 barn och 2014: 26 barn. Hur tacklar vi problemet?

Som politices magister, kriminolog och psykolog är jag van att betrakta det mänskliga beteendet ur ett perspektiv av kausalitet och samband, därmed skulle jag inte våga peka ut någon specifik faktor och inte heller utesluta någon annan. Det mänskliga beteendet är komplext, vi tar beslut som beror på flera olika faktorer och samhällsstrukturer.

En trend bland högt utbildade kvinnor är att de inte skaffar barn överhuvudtaget. Rotkirch beskriver problemet som att kvinnorna i många fall upplever att genom att få barn stängs många dörrar till karriärsutveckling.

Här kommer vi in på en jämställdhetsfråga. Kvinnor jobbar dessutom oftare än män med mer tidsbundna arbetskontrakt, vilket leder till en ojämlik fördelning av föräldraledigheten. Vi behöver en ny föräldraledighetsreform för att nå mer jämställdhet för alla människor. Kunde 6+6+6-modellen vara en lösning? En lösning där familjen själv bestämmer hur man vill göra utan tvång. Modellen skulle kunna modifieras genom att man inför mer flexibilitet samt vara en vägvisare för en samhällsförändring.

Jag anser att vi har smarta föräldrar i Finland som själva kan välja hur man vill göra angående föräldraledigheten, dessutom vill både män och kvinnor vara föräldralediga. Problemet är att strukturen inte kan gynna endast det ena könet.

Det kan heller inte vara så att den som tjänar mest, vare sig det är kvinnan eller mannen, fortsätter jobba och den som tjänar mindre stannar hemma under småbarnsåren. Detta är helt förståeligt när man planerar sin ekonomi men vi borde i stället räkna utifrån en gemensam ekonomi inom familjen.

Hurudan kultur har vi? Är vårt samhälle öppet för att stödja föräldraskap eller existerar endast nedskärningar i familjepolitiken?

Ett gott exempel kan illustreras under Sipiläs regering där man bland annat begränsade den subjektiva rätten till dagvård. I dag får vi vara glada att den subjektiva rätten till dagvård återinförs i sin helhet. Dessutom drabbar även Vasas sparande barnfamiljer med att hemvårdsstödets Vasatillägg slopas. Vad ger detta för signaler i staden för föräldraskap och planering av familjeliv?

Det är samhällets signaler som sänkta barnbidrag, osäkra arbetsförhållanden samt försämring i sociala förmåner som påverkar människans beteenden och hur människan tar beslut. Det är inte enkelt att få jobb och familjeliv att gå ihop – här hänger mycket på vem man har som arbetsgivare och deras inställning. Vi behöver förbättra familjevänligheten på arbetsplatsen genom att ge möjlighet för föräldrar till mer flexibilitet vad gäller arbetstider samt större möjligheter till distansarbete i mån av möjlighet. I många kvinnodominerande vårdyrken är detta svårt. Något vi även behöver beakta är barnperspektivet, där vi aktivt tar beslut och gör olika val utifrån barnens behov.

Nu är det dags att tänka innovativt och vara föregångare i Österbotten.
Vi ska bli Finlands familjevänligaste stad. Men hur gör vi Vasa till en attraktiv stad där vi vill skapa familj, arbeta och leva? Jag vill leva i en stad med fulla läktare.

Sari Somppi fullmäktigeledamot i Vasa (SFP), psykolog, kriminolog och politices magister i utvecklingspsykologi


Valresultat - riksdagsvalet 14.4.2019


Sari Somppi, kandidat (SFP) i riksdagsvalet 2019

Kriminolog, psykolog, regionchef, ledamot i Vasa stadsfullmäktige

Svenska Kvinnoförbundets valprogram i riksdagsvalet

***

Kriminologi, psykologi, aluejohtaja, Vaasan kaupunginvaltuuston jäsen

Emoyhdistyksemme Svenska Kvinnoförbundet'in kärkitavoitteet eduskuntavaaleihin. Sarin mielipidekirjoitukset eri lehtiin löytyy hänen omilta vaalisivuiltaan.

***

"Trygghet - Jag vill ge alla samma möjlighet till trygghet.
Oberoende vem man är så ska man ha rätt att känna sig trygg i sin vardag.
Jag har expertisen och viljan, nu vill jag ha mandat att påverka.
Ett tryggt samhälle är ett välmående samhälle."

Saris egen webbplats finns på adressen: http://sarisomppi.fi.
Följ henne också på sociala medier (Facebook och Instagram).

Åldringsvården – en fråga som börjar med rätt värderingar

Åldringsvården har aktivts debatterats i media sedan ett flertal försummelser och brister på privata vårdhem avslöjats och lyfts upp i media. Och en sak är säkert klar för oss alla – det som skett får aldrig hända igen, oberoende om det handlar om offentliga eller privata vårdhem. Det här ska aldrig hända. Aldrig.
Man diskuterar mycket om hur kommunerna är ansvariga för övervakningen av serviceproduktionen inom åldringsvården och på vilka sätt de kan ingripa i dålig vård. Den ekonomiska biten är en mycket viktig del i åldringsvården och någon måste givetvis ta ansvar för övervakningen för att garantera en god vård. För många gånger är det i resurser det brister, speciellt när det kommer till privata vårdbolag som är vinstdrivande. Men jag ser en lucka i diskussionen. Var är debatten om värderingarna? Vården går djupare än ekonomin. Vården är också en fråga om grundvärderingar.
Jag har själv jobbat 7 år inom åldringsvården och sett på nära håll hur tungt jobbet är, men också hur viktigt det är att tala och umgås med de äldre. De är de här små sakerna som bidrar till trygghet. I mitt jobb fick jag ibland lacka naglarna på en gammal kvinna. För henne var det viktigt att känna att hon behandlas som en människa. Det var viktigt för henne att jag såg henne. Och det är här vi måste börja. Vi måste se till att de äldre mår bra både fysiskt och psykiskt och känner att de har en röst. De äldre har också behov av socialt umgänge, av att känna sig sedda och trygga hemma och på ålderdomshem.  Vi får inte glömma att det är dehär människorna som bygt upp vårt samhälle.
Jag tror på att lämplighetstest kan vara ett viktigt första steg i att lägga mer tyngd på värderingarna i vården. Undervisnings- och kulturministeriet fattade för en tid sedan beslut om att återinföra möjligheten till lämplighetstest för dem som söker sig till social- och hälsovårdsbranschen. Vamia är ett av de yrkesinstitut som valt att ta i bruk ett lämplighetstest för närvårdarutbildningen för att garantera motiverade och lämpliga studeranden. Jag anser att det här är rätt väg att gå. Ett lämplighetstest hjälper till att garantera att de kommande vårdarna har de värderingar och den empatin som stöder en god åldringsvård.
Samtidigt måste vi också ta hand om de som ska vårda våra äldre. Att behandla sin personal på ett bra sätt är också en grundvärdering. Personalen måste också få känna sig trygga på sin arbetsplats och att de ges de möjligheter de behöver för att sköta sitt jobb på bästa möjliga sätt. För få anställda, för långa skift och god åldringsvård är inte en kombination som går ihop. Nu måste vi slå oss ner och diskutera grundvärderingarna. För det är där allt börjar.

2019-03-07 @ 21:03