Månadens kvinnoförbundare

Svenska Kvinnoförbundet, december 2017

Sigrid Heinricius

Sist ut i serien Månadens kvinnoförbundare under detta år, då Svenska Kvinnoförbundet fyller 110 år och Finland 100 år, är en historisk kvinna: Sigrid Heinricius. Vasa svenska kvinnoklubb lyfter fram henne i presentationen som en av initiativtagarna till Vasa kvinnoklubb, som grundandes 1905 och var föregångare till dagens Vasa svenska kvinnoklubb, som kom till år 1920.

Sigrid Heinricius, f. Theslöf, föddes 1874 i Kajana. Hon gick en tid i Svenska flickskolan i Uleåborg och fortsatte därefter med självständiga språkstudier. Hon gifte sig 1892 med lektorn vid finska lyceet i Uleåborg, P. A. Heinricius. Paret flyttade till Vasa där Sigrid bl.a. arbetade som journalist på Vasabladet. 1912 flyttade de till Helsingfors där Sigrid fortsatte med det journalistiska arbetet, nu på Hufvudstadsbladet.

Sigrid var intresserad av samhällsfrågor. Under flera år var hon ordförande i Marthaföreningens Vasa filialförbund, vars verksamhet hon organiserade. Hon reste runt i hela Österbotten och höll föredrag. Hon tog också tillsammans med Viola Furuhjelm initiativ till grundandet av Vasa kvinnoklubb, den 10 september 1905, verksam till 1915. Den återuppstod 1920 som Vasa svenska kvinnoklubb. Under ofärdsåren deltog hon i kampen mot förryskningen och var en av undertecknarna till rösträttsadressen, som sändes från Vasa till det stora rösträttsmötet i Helsingfors 1904.

I Helsingfors fortsatte hon arbeta för kvinnofrågor i Kvinnoförbundet Unionen. Hon skrev ett flertal böcker bl.a. Upptåg och äfventyr berättade av S.H., 1904. Utan vapen: Tidsbild, 1907. Österbotten: Lifsbilder och sagolåtar, 1909. Nationalitetsidéns genombrott vid scenerna i Sverge och Norge, 1915.  Sagolandet eller Féernas alfabet, 1916. Sigrid Heinricius dog i Helsingfors 1925.

Berit Öhman
Vasa 15.1.2017


 

                    

Bild 1: Victoria Gullstrands och Gunnar Heikels
förlovningsfoto, Vasa, 1903
Bild 2: Victoria Heikel, Vasa, 1912
(Bilder lånade från  http://www.ullawikander.se/familjehistoria/)

 

Victoria Heikel och Wasa Kvinnoklubb 1909-1916

Ulla Wikander, Stockholm

Om Wasa Kvinnoklubb skriven för Släktspejaren i Vasa, är detta bara en liten del av historien om Vasa Kvinnoklubb, främst om åren 1909 till 1916 (den lades tillfälligt ner 1916 för att uppstå igen 1920) eftersom min mormor Victoria Heikel (1883-1919) då satt i dess styrelse. Artikeln beskriver också dess början åren 1905 och 1906.  Se vidare Anita Svensson, Tala, kvinna! Vasa svenska kvinnoklubb 1920-1995. Vasa 1995
---
Anm. Vasa Släkt- och Bygdeforskare r.f. ger ut en medlemstidning, Släktspejaren, som kommer ut åtta gånger per år. Artikeln om Victoria Heikel finns i nr 8/2017, en ytterst detaljerad och inspirerande skildring av Wasa Kvinnoklubbs livliga verksamhet under föreningens tidiga år.

 

Läs artikeln här.


Ulla Wikander – med egna ord

Efter studentexamen  försökte jag bli arkeolog. Det gjorde mig till feminist. I stället blev jag filmredigerare på SVT under många år. När jag inte fick avancera till producent, började jag på universitet igen. 1968 fick jag ett barn.

Jag disputerade i ekonomisk historia vid Uppsala universitet år 1977. Avhandlingen handlade  om finansmannen Ivar Kreugers lånetransaktioner och monopolaffärer.

Jag har vikarierat som professor vid historiska institutionen i Göteborg under några år på 1980-talet, är docent vid Uppsala universitet. Åren 1996 – 2006 innehade jag en professur i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

Från mitten av 1980-talet har jag forskat om den internationella kvinnorörelsens framväxt  Det har lett mig till arkiv i Paris, Berlin, Genève, London och New York.

 


Vasa svenska kvinnoklubbs historik 1920 - 1995

VASA SVENSKA KVINNOKLUBB 1920 –

Berit Öhman

Kvinnoklubbens födelse kan antingen dateras till den 10 oktober 1905 eller den dag Vasa svenska kvinnoklubb grundades den 4 november 1920. Man har valt det senare alternativet. Följaktligen firades 75-årsjubileum 1995. I samband med jubileet utgavs en historik skriven av Anita Svensson.

Nästa jubileumsfest blir firandet av 100 år den 4 november 2020.  Den officiellt tvåspråkiga föreningen Vasa kvinnoklubb från 1905 har sagts vara landets första och enda lokala kvinnoklubb. Svenska kvinnoförbundet grundades 1907. Viola Furuhjelm och Sigrid Heinricius var initiativtagare till kvinnoklubben. Till första mötet kom ca 100 damer. Föreningen var officiellt tvåspråkig men hade mest svenskspråkiga medlemmar. Man hyrde en egen lokal där kvinnorna fritt kunde träffas, läsa tidningar, dricka kaffe och diskutera. Trots soiréer och lotterier var det till slut ekonomin som knäckte föreningen, samtidigt som medlemsantalet minskade. Våren 1915 beslöt man lägga ned verksamheten.

Klubben återuppstod fem år senare som Vasa svenska kvinnoklubb. Nu hyrde man lokal tillsammans med andra svenska föreningar, bl.a. Brage. Bakom återupplivandet stod den tidigare styrelsen och de mest aktiva medlemmarna i den gamla kvinnoklubben. Man beslöt nu att ansluta sig till Svenska kvinnoförbundet. Hulda Hoijar, förra föreningens ordförande, var den nya föreningens första ordförande 1920-1924. Redan vid slutet av år 1920 hade 190 personer anslutit sig. Man skulle gärna haft en egen lokal men det blev för dyrt. Klubben hyste så småningom in sig i hotell Ernst café där man höll till åtminstone till 1948. Kvinnoklubben ordnade möten för sina medlemmar med föredrag och diskussioner. Möten för allmänheten ordnades inte under de första åren. Renodlad politisk verksamhet förekom i någon mån, bl.a. nominerade man kandidater till kommunalval. Det kulturella arbetet var dock stommen i verksamheten. Man hade t.o.m. en dramatisk sektion som arrangerade teaterföreställningar. Mellan 1931-45 gav man ut en egen tidning, Meteoren, med föreningens sekreterare Gertrud Hagman som redaktör.

Verksamhetsformerna ändrades under krigsåren, de sociala insatserna steg fram på bekostnad av de kulturella. Kvinnoförbundet anslöt sig 1946 till SFP. På 1950-talet diskuterades mest kulturella ämnen igen och samarbetet med Marthorna var då som livligast. Det politiska arbetet ökade med åren. 1945 ställde Kvinnoklubben upp för första gången en egen kandidat i riksdagsvalet, Anna Bergman, som dock inte blev invald. Klubben ställde 1966 upp en ny kandidat Elly Sigfrids, som inte heller kom in. Men fyra år senare, 1970, lyckades hon bli invald. På 1970-1980-talen tog fredsarbetet, u-landsfrågorna, konsument- och miljöfrågorna över. Direkt politisk skolning infördes också redan på 1970-talet. Också jämställdhetsfrågorna började tas upp i större grad. Kvinnoklubben var aktiv i bl.a. Nordiskt Forums kvinnokongress i Åbo 1994.

Kvinnoklubbens medlemmar har mycket aktivt ställt upp i kommunalval men också i riksdagsval har man haft kvinnliga kandidater. Numera är så gott som alla invalda kvinnor för SFP i Vasa stadsfullmäktige medlemmar i Kvinnoklubben.

Hur har man då klarat ekonomin under åren? Speciellt valarbetet har krävt många djärva satsningar. Medlemstalet har under åren pendlat mellan 100-200 medlemmar och med en mycket moderat medlemsavgift måste man hitta andra inkomstkällor. Ryggraden i ekonomin har från 1926 varit Kvinnornas julmässa. Dåvarande ordförande Edith Malmberg hade upplevt en motsvarande i Helsingfors och tyckte det kunde vara en god idé att ordna en likadan i Vasa. Syftet var socialt, man ville ge mindre bemedlade en möjlighet att sälja sina produkter. Kvinnoklubben hyrde för detta ändamål ett utrymme, under många år stadshusets festsal, och numera Vamias (f.d. Handelsläroverkets) festsal. Dit kan sedan försäljare komma och för en liten penning hyra sig en försäljningsplats. I samband med mässan ordnar klubben servering i skolans café. Inkomsterna från mässan är, trots ökade kostnader, fortfarande en källa till klubbens goda ekonomi. Till en början hölls mässan i 2-3 dagar men numera alltid på självständighetsdagen 6.12. Julmässan är den förenande länken mellan gårdagens medlemmar och dagens. Många generationer har varit med och jobbat för mässan.

Många energiska och ambitiösa kvinnor har varit i klubbens ledning. Hovrättsrådinnan Alma Skog, en av initiativtagarna till Vasa kvinnoklubb, hade inga förtroendeuppdrag efter klubbens nybildande, men ändå ett stort inflytande på verksamheten och valdes till klubbens hedersmedlem.

Hanna Blomqvist hör också hon till pionjärerna. Hon var den första SFP-kvinnan i Vasa stadsfullmäktige 1920-1922. Hon fungerade också som klubbens kassör och ordförande en kortare tid. Karin Widnäs var den ordförande i klubben som satt längst 1949-1968. Från 1990-talet framåt har ordförandena bytts tätare, Johanna Backman 1995-1997, Aija Ström 1998-2000, Christine Skjäl 2001-2002, Maria Storgård 2003-2005, Tina Söderman 2006, Mariana Storgård 2007-2009 och Benita Nordgren 2010-2016. Verksamheten har under senare år bestått av medlemskvällar, deltagande i Kvinnoförbundets verksamhet, i den österbottniska kretsen, i SFP:s samorganisation och Nytkis, ett samarbetsorgan för kvinnoorganisationer. Mest välbesökta verkar ha varit de återkommande bastukvällarna, som ordnades på 1990-talet, för medlemmar och förtroendevalda. Klubbens medlemmar deltog också under några år på 90-talet aktivt i dejoureringen på skyddshemmet i Vasa.

Mycket har hänt under de årtionden som klubben varit verksam. Många problem återkommer och många förpassas till historien men utan klubbens verksamhet skulle historien nog se annorlunda ut.

 

Källförteckning:

Svensson, Anita: Tala kvinna! Vasa svenska kvinnoklubb 75 år. Vasa 1995
Protokoll 1996 - 2016