SEXUALBROTT HAR SÄLLAN ATT GÖRA MED SEXLUST
Caroline Sparf, debattartikel i Vasabladet 1.10.2021
Maria Tolppanen uttalar sig i en insändare i Vasabladet (29.9) om sexuella trakasserier. I artikeln nämner Tolppanen ”var och en bör ha en suverän rätt till sin egen kropp och integritet” och senare ” De ansvariga för dessa gärningar är naturligtvis förövarna, men också barnens föräldrar. Föräldrarna har ett ansvar att berätta vad man får och inte får göra. Föräldrarna har också ansvar för att barn ska få vara barn och inte behöva vara små vuxna” samt ”Till flickorna är det också bra att berätta hur naturen fungerar. Till exempel vilken klädsel som kan ge fel signaler till det motsatta könet. Om man provocerar kan någon bli provocerad, och det leder sällan till något gott”.
Sexualbrott ser inte till kön, ålder eller bakgrund. Katherine Cambareri valde att visa upp detta faktum med en utställning ”Well, what were you wearing?” som visar bilder på vad offer av sexuella övergrepp haft på sig för kläder den tidpunkt de blivit utsatta för brottet. Bilder från denna utställning hittas via sökmotorer och jag ställer mig relativt säkert till det faktum att väldigt få kan uppleva dessa kläder som ”provocerande” eller att de ”ger fel signaler”. Att det år 2021 fortfarande finns människor som pratar om att kläder provocerar till sexualbrott tycker jag är väldigt skrämmande.
Sexualbrott har sällan att göra med sexlust, provocerande kläder eller sexuellt välbefinnande för förövaren. Sexualbrott är allt oftare en handling av makt. De allra flesta våldtäktsfall sker av bekanta till offret.
När man når puberteten börjar man naturligt fundera på saker gällande sex, sexualitet och sin egen kropp. Vad vi vuxna kan göra för att hjälpa unga igenom detta stadie i livet är att uppmuntra till öppen diskussion kring sex, sexualitet och den egna kroppen, denna diskussion borde tas upp redan med barn på ett sätt som passar deras ålder. I denna diskussion ryms inte argument om hur klädval eller synlighet på social media påverkar huruvida man faller offer för brott. NEJ, är alltid ett NEJ, men likväl måste vi sänka tröskeln för unga att prata om sina upplevelser för att få stöd.
Ett barn ska precis som en vuxen ha rätt till sin egen kropp och integritet så som Tolppanen uttrycker sig, samtidigt som hen ska ha rätt att lära sig vad som är rätt och fel i att röra och uttala sig om andras kroppar. Ifall vi tar bort stigmat att prata om sex med våra unga, påstår jag att det kommer att sänka tröskeln att prata om sexuella övergrepp, trakasserier och våldtäkt och kanske rent utav förhindra en del brott innan de sker.
Varför ska vi lära flickor hur de ska klä sig och bete sig, när vi i stället kan lära unga att det inte är okej att göra sexuella övergrepp, oavsett art? Även om kvinnor och flickor utgör en stor majoritet av offren (96 procent enligt rikoksentorjunta.fi), så görs inte sexualbrott endast av män; också män och pojkar upplever sexualbrott.
Vi kan inte utgå ifrån att brott sker för att folk klär sig provocerande eller beter sig provocerande, eller att man endast ska lära flickor eller pojkar si och så, då problemet ofta är mera mångdimensionellt än så.
Till Tolppanen vill jag ställa frågan: Vet du vad uttrycket ”victim blaiming” betyder? Victim blaiming är då man beskyller offret för ett brott, att vara orsaken till att brottet skett. Jag tycker Tolppanen som stadsstyrelsens ordförande ska tänka noga över hur hennes ordval låter i öronen på en ung som varit med om ett sexualbrott. Vad ger det för signaler om att ta kontakt till en vuxen när något hänt, ifall den vuxna redan ifrågasätter det som skett genom att hänvisa till ”men vad hade du på dig då egentligen”?
Våra unga borde få mera kunskap och stöd gällande frågor om sexuell hälsa, och kanske stadsstyrelsen kunde som förebyggande stödåtgärd finansiera mer föreläsningar och upplysningar från till exempel brottsofferjouren, sexpo eller andra motsvarande organisationer till skolorna för våra unga.
