Debattartikel i Vasabladet 12.9.2023
Det räcker tyvärr inte med att ”inte vara rasist”. Problemet är att vi inte aktivt motarbetar våra egna förutfattade meningar om icke-vita personer, skriver Nina Stubb.
I juli berättar Vegas sommarpratare Jasmine Kelekay om hur hon som tonåring blev rasistiskt verbalt trakasserad av en okänd man och beslöt sig för att vara modig nog att säga emot honom.
Då växte hans ilska och hat så till den grad att det slutade med att han knuffade henne av bänken där hon satt och slog henne med sin käpp. Runt henne gick människor förbi utan att hjälpa.
I ”Slaget efter 12” den 1 september berättar lokalpolitiker Gashaw Bibani om när hon på en politisk tillställning inför sin lilla son blir utskälld med orden ”du är fel, hela du är fel” av en okänd kvinna. Hon ber kvinnan tänka på hennes son, som blir allt räddare, och sluta trakassera och kränka henne inför honom. Men kvinnan slutar inte. Bibani berättar också om hur hon i sista minuten inte får hyra en lägenhet hon blivit lovad på telefonen när ägaren ser henne.
Finlandssvenska Josephine Gram berättar om hur hon i skolan upplever att hon kontinuerligt tillrättavisas och får känslan att hon gör allt fel. Det övergår slutligen till att hon tänker att hon är fel.
Emina Arnautovic berättar i samma program om hur hon när hon anlände till Finland som flykting för 20 år sedan blev tillsagd att ”inte tvätta tv:n med vatten” då hon, utbildad datanom, jobbade som städare sitt första år i Närpes.
Mina icke-vita bekanta berättar hur personal på skolor och dagis bemött dem i diskussioner kring deras barn där många förutfattade meningar och åsikter om både dem, deras barn och barnuppfostran har framkommit. Lärarna gör ifrågasättanden och uttalanden som de högst antagligen inte skulle yppa för majoritetsföräldrar. Högt utbildade invandrade studerande som jag föreläst för på arbetskraftsutbildning har berättat att de inte lyckats få jobb i Österbotten trots många års sökande. Sådana här och motsvarande historier hör jag allt som oftast i mina nätverk.
Om vi till alla dessa incidenter adderar de många forskningsresultat, rapporter och enkäter om rasismen och xenofobin i Finland gjorda både av egna myndigheter som THL, diskrimineringsombudsmannen eller Justitieministeriet och större internationella organisationer som EU och FN, så borde inte en enda människa ifrågasätta att vi lever i ett rasistiskt system där utmaningen inte handlar om enskilda personer som utövar rasism utan om ett samhälle där alltför få identifierar rasism och aktivt motarbetar den.
Det hjälper ingen att proklamera att vår värdegrund som demokratiskt land står fast och att vi inte accepterar någon form av diskriminering. Rasism och diskriminering är inte identiska fenomen. Tyvärr saknas den djupare förståelsen av detta i regeringens ”meddelande”. Genom hela dokumentet är de mycket sparsamma med termen rasism. Det samma gäller skrivningar om strukturell rasism, hatbrott och hatretorik. Vi får hoppas att åtgärdsprogrammet, som delvis ska baseras på tidigare regerings arbete, är mycket mer fördjupat.
Rasism är mycket mer komplext än diskriminering. I vårt samhälle finns inbyggda mekanismer och fenomen som spelar stor roll och som inte går att lagstadga ”bort”. Förhållandet mellan vithet och icke-vithet (med vetenskaplig terminologi benämns detta ”rasifiering”) är centralt. Ur det förhållandet kommer också fenomen som privilegier för de vita och inte sällan en ”minoritetsstress” för personer som är icke-vita men som alltid behöver försöka passa in för att duga efter att kontinuerligt ha råkat ut för situationer som ovan nämnts.
Utan att sätta sig in i dessa och många andra av rasismens mekanismer är det svårt att förstå vad strukturell rasism är, än mer att åtgärda den. Det handlar inte bara om enskilda personer som är rasister eller om enskilda handlingar, det handlar om ett fortgående dagligt system där icke-vita människor är ständigt utsatta, otrygga och inte sällan på helspänn. För den utsatta ger det konsekvenser under hela livet. Vi har myndigheter, utbildningssystem, arbetsgivare, företag och nu också en regering som inte har en kunskap om vad rasism är, och, framför allt, vad antirasism är.
Det räcker tyvärr inte med att ”inte vara rasist”. Problemet är att vi (individer, lärare, myndigheter, media, politiker, arbetsgivare och ledare) inte aktivt motarbetar våra egna förutfattade meningar om icke-vita personer. Att vi utan att reflektera tillskriver personer med visst utseende, namn eller bakgrund vissa egenskaper.
Så länge vi inte erkänner rasismen och ser hur vi själva är en del av den, så länge vi inte rannsakar oss själva och vårt privilegium (ifall vi tillhör majoriteten) och utbildar oss själva så är vi inte antirasister.
Så länge vi inte ser och lyssnar till dem som är utsatta (ibland dagligen) för rasismen utan ser åt ett annat håll eller bagatelliserar utsattas erfarenheter genom att säga ”det var nog inte så illa menat”, ”det har nog inget att göra med att du är svart”, ”du missförstod kanske”, ”så där har jag också blivit behandlad” eller ”det var ju bara ett skämt”, så är vi en del av problemet.
Så länge vi blundar och låter bli att ifrågasätta då vi möter rasism i alla dess former kommer vi att ha ett ojämlikt, rasistiskt samhälle. Ett sådant samhälle inte bara skadar dem som blir utsatta utan alla.
Nina Stubb, företagare och utbildare i hållbart ledarskap, Vasa
I dag den 21 mars 2022 är det den internationella dagen mot rasism.
Jag funderar ofta på rasism. Hur vi skall knäcka den. Hur den kostar samhället mycket, hur den får individer att må dåligt och hur den gör att vi går miste om massor med mänskliga resurser.
När våra (ofta omedvetna) bias/ fördomar/ förutfattade meningar sipprar in i samhällets strukturer skapas marginalisering och utanförskap. Individer som lever sitt eget liv avskilt från samhället i stort. Eller individer som vill leva i harmoni men som inte känner sig accepterade, som inte släpps in. Broarna samhällen eller individer emellan är få och förståelse saknas.
En person med samma kvalifikationer (eller fler) som någon annan jobbsökande men som ser annorlunda ut, har ett annorlunda namn eller en accent får aldrig det där jobbet för det går till en som ”passar in”. Den lilla killen från Kongo som hela tiden får utstå små rasistiska påhopp på sportplan vågar till sist inte följa sin dröm att bli 100 m löpare för han blir ångestladdad och tycker inte att idrott är roligt längre. Den unga kvinnan från Somalia kommer aldrig på fråga när man söker en ny förman på enheten för ”hon kommer ju från en helt annan typ av kultur”. Tonårstjejen från Afghanistan som kommit till Finland vid 10 års ålder vars lärare alltid har sagt till henne att ”det är ju ganska svårt att bli läkare och mycket att läsa kanske du skall tänka på att bli närvårdare istället” släpper kanske tron på att hon faktiskt kunde bli läkare (och dessutom vara en resurs / ”added value” för det finska sjukvårdssystemet genom den extra kunskap hon genom sin kulturella bakgrund har). Det finns undersökningar som påvisar att sånt här händer allt som oftast i vårt samhälle.
Vi har aldrig gått i någon annans skor och kan inte veta hur det känns och vad det innebär. Därför är det viktigt att lära känna ”den där andra” och få höra hennes historia. Det är det bästa sättat att släppa våra fördomar, vår bias (som vi för övrigt sällan är fullständigt medvetna om- därför är de så svåra att bekämpa). För när vi får höra den så förstår vi att hon är en människa med massor av erfarenheter, kunskaper, infallsvinklar, talanger, trauman, glädjeämnen och tankar som är osynliga utanpå. Plötsligt är det lättare att förstå. Plötsligt kan nya infallsvinklar uppenbara sig. En bro kan byggas.
I en globaliserad värld så är det dags att inse att samhällen aldrig mer kommer att vara homogena (homogenous). Mångfalden och migrationen är ett faktum. I min mening blir våra samhällen mycket intressantare och mer spännande på de sättet, vi får ny kunskap och nya perspektiv.
Jag tycker det är fantastiskt med den hjälpvilja och solidaritet som riktas mot Ukraina och ukrainare just nu. Det ger mig hopp om en vänligare mer välkomnande mänsklighet. Men jag hör också om ryssar som blir utsatta för rasism och hat. Att döma någon efter nationalitet, hudfärg, religion är rasism. Vi är inte representanter för våra regeringar, för alla i vårt land, vår by, församling, stam, familj eller skolklass. Vi är individer som har rätt att vara oss själva. Ingen skall döma dig för det, ingen skall heller förvänta sig specifika saker av dig bara pga sådan tillhörighet.
Slutligen - vi har också flyktingar och utsatta människor från Syrien, Afghanistan, Irak, Kongo, Somalia och många andra ställen i Finland vars erfarenheter, historier, familjesituationer, trauman, talanger och förhoppningar inte syns utanpå och vars situation är liknande den som ukrainarna kommer från. Men deras historier når oss inte just nu, deras konflikter och kriser är längre bort från tv nyheter och medvetande. Jag uppmanar till lite reflektion. Tänker vi efter så bör denna solidaritet och humanitet också räcka till dem.
(Länk till Ninas Facebook-konto)
På FN-dagen 24.10.2021