Feminism handlar inte om kvinnlig makt över män, utan om andra sätt att organisera samhället.

 

Tack för en intressant insändare, Rune Back (15.7). Jag vill svara som fembarnsmor, ortodox kristen kvinna och feminist.

 

För mig har det ända sedan jag var barn varit uppenbart att världen inte är rättvis. Det handlar inte bara om kön, utan också om hur barn behandlas i samhället. Barn är den grupp som har minst möjlighet att själva försvara sina rättigheter. Det handlar också om hur människor behandlas beroende på etnicitet, hudfärg eller andra omständigheter. Ett rättvist samhälle måste ge plats åt fler erfarenheter än dem som historiskt fått definiera normen, det vill säga den vite mannen.

 

Du nämner 1986 års lag om lika lön för lika arbete. Det är ett bra exempel på att lagstiftning inte ensam förändrar verkligheten. Kvinnor har fortfarande i genomsnitt lägre inkomster, bland annat därför att de fortfarande tar ett större ansvar för hem och barn.

 

Samma logik finns i föräldraledighetsreformen. Att krasst dela på föräldraledighetsdagarna mellan mor och far är inte jämlikhet. Män och kvinnor är olika. Ingen lag kan göra det möjligt för en man att amma. Lika är inte jämnt.

 

Ett annat intressant lagstiftningsfaktum är att det dröjde ända till 1994 innan det blev straffbart att våldta sin egen hustru. Finland hör fortfarande till de EU-länder där kvinnor i hög utsträckning utsätts för våld, och hittills i år har fjorton kvinnor dödats i våld i nära relation.

 

Mot den bakgrunden vill jag påminna om att kvinnofrågan – det vill säga frågan om kvinnors livsvillkor och trygghet i samhället – fortfarande är olöst.

 

Det finns få matriarkala samhällen i världen, och därför vet vi inte hur ett modernt matriarkat skulle fungera. Den feministiska filosofen Heide Goettner-Abendroth har argumenterat för att matriarkala samhällen sätter barns välbefinnande i centrum och att ett sådant samhälle också gynnar män. Antropologen Riane Eisler har på liknande sätt beskrivit samhällen som bygger på partnerskap snarare än dominans. Man kan naturligtvis diskutera dessa teorier, men de visar att feminism inte handlar om kvinnlig makt över män, utan om andra sätt att organisera samhället.

 

Som ortodox kristen vill jag också lyfta fram ett perspektiv som sällan hörs i den västerländska debatten. Inom den ortodoxa kyrkan har Gudsmodern Maria alltid haft en central plats, och därmed också en djup vördnad för moderskapet och det feminina. Kvinnor vigs inte till präster, men det betyder inte att kvinnan saknar en självklar och hedrad plats i kyrkans liv.

 

Jag minns när jag tillsammans med mina barn deltog i liturgin i Uspenskijkatedralen under patriark Bartolomeus besök i Helsingfors. Kyrkan var fullsatt och vi var övertygade om att vi skulle behöva vända om. Då sade en vänlig själ: ”Kom in. Det finns alltid plats för kvinnor och barn.”

 

Den upplevelsen har stannat kvar hos mig. För mig säger den något om hur kvinnor och barn bemöts i den ortodoxa traditionen – inte som ett bihang, utan som en självklar del av kyrkans hjärta.

 

I din insändare beskriver du en feminism som vill göra kvinnor till män eller män till motståndare. Det ingår inte i min ideologi. Feminismens grundidé är att kvinnor och män har samma människovärde och att kvinnor ska kunna existera på sina egna villkor. Jag hoppas därför att skribenten vill sätta sig in i att det finns många olika feministiska traditioner. Att reducera feminismen till manshat gör varken debatten eller sanningen rättvisa.

 

Kia Hissa, Vasa