Vården som ett fungerande system och en helhet
Eva-Maria Strömsholm, debattartikel i Vasabladet 13.1.2022
Det förebyggande arbetet inom många olika områden är en grundpelare i helheten och måendet för befolkningen och invånarna. Att mera gå in för att förebygga sjukdomar och stöda ett gott mående både fysiskt och psykiskt är någonting som inte bara välfärdsområden bör göra utan även kommunerna satsa mer på.
Ju mer vi sätter resurser på att förebygga ohälsa, dessutom i tid, desto mer vinner både välfärdsområdet, kommunen men även den enskilda människan på det.
Att hitta tillräckliga resurser att satsa på det förebyggande arbetet borde inte vara svårt när man sedan räknar ut vad ohälsa och det psykiskt samt fysiskt dåliga måendet kostar i framtiden eller fortsättningen om inget görs i tid.
Även rehabiliteringen är någonting som har stor vikt inom vården, men som kanske ofta lämnas lite i skymundan.
För att en patient ska kunna fortsätta i arbetslivet eller komma tillbaka efter en skada eller olycka eller en sjukdom behövs rehabilitering i olika former.
Det finns allt från fysioterapi, ergoterapi, talterapi, lekterapi för barn samt psykoterapi. Ibland kan det vara väldigt långa köer till de olika terapitjänsterna och då är det patienten som får lida i väntan på tid.
I det nya välfärdsområdet behövs tillräckligt med terapeuter av olika slag för att rehabiliteringen ska komma i gång och patienterna inte ska behöva vänta i månader eller upp till ett halvt år eller mer för att få påbörja någon terapi.
Jag har själv erfarenhet av att nu över åtta månader ha fått vänta på talterapi efter en operation i halsområdet. Jag hade egentligen behövt intensiv talterapi en stund direkt efter operationen och jag visste att kön var lång eftersom bristen på talterapeuter är stor. Nu fortfarande åtta månader senare har jag inte fått någon tid till talterapi. Så ska det inte få vara.
Jag hoppas att man inom Österbottens välfärdsområde kunde se igenom köerna till de olika terapitjänsterna och sätta mer resurser till att öka antalet terapeuter för att patienterna inte ska behöva vänta på terapitjänster oskäligt länge.
Ju längre en patient väntar på rehabilitering eller terapi i någon form, desto längre tar det att kunna återgå till ett normalt liv eller till arbete eller till sin hobby, vilket i sin tur betyder extra kostnader för välfärdsområdet och mer lidande för patienten.
Det är inte endast det förebyggande arbetet och rehabiliteringen som är viktigt.
Också tredje sektorn är en stor del av ett fungerande system. Vården behöver tredje sektorns stöd och hjälp så att patienter/klienter kan få det fortsatta stöd de behöver. Här behövs ett starkt och positivt samarbete från båda sidorna och med tanke på patientens bästa.
För mig som kandidat i välfärdsområdesvalet är det också viktigt att tänka på personalens välmående. Redan innan pandemin var det många som jobbar inom vården som var väldigt trötta och slitna. I och med pandemin vet vi alla att trycket på vården och den enskilda vårdaren har ökat drastiskt och min oro var redan innan pandemin: ”Hur ska vårdarna orka i framtiden”.
Pandemin har gjort att många vårdare helt enkelt inte orkar mer och här behöver nog både tjänstemän och politiker i välfärdsområdet så snabbt som möjligt fundera på åtgärder för att få vårdarna att stanna i yrket, orka jobba med vårdarbetet men även fundera hur vi ska få fler vårdare till Österbotten. Utan vårdare fungerar inte vården och vårdkedjorna.
Som mångårig patient önskar och hoppas jag att vi i Österbotten ska också i fortsättningen ha en god och fungerande vård inom alla områden. Men vi behöver också vårdare och läkare och annan personal som orkar med sitt viktiga arbete.
Vården är alltså en helhet och den helheten bör ha ett fungerande system där det ingår många olika delar och moment.
Det måste finnas tillräckligt med personal och en personal som orkar men även förebyggande åtgärder och rehabilitering är en del av en stor helhet.
Vi får inte heller glömma tredje sektorns viktiga arbete som är en del av vården och helheten.
Allting hör ihop och alla delar bör fungera för att vi patienter ska kunna få den goda vården i Österbotten nu och även i framtiden.
Eva-Maria Strömsholm
Eva-Maria Strömsholm: Trötta vårdare och bristen på vårdare – en utmaning man bör ta tag i nu
10.01.2022
”Vi går i väntans tider”. Vi väntar på ett helt nytt val och vi väntar på vem som kommer att bli invald i de nya fullmäktige för välfärdsområdena runt om i Finland. Förhandsröstningen närmar sig med stormsteg, så även själva valdagen.
För mig betyder detta val väldigt mycket. Det handlar om vården, något som berör oss alla mer eller mindre i något skede i livet. En god vård för mig betyder att den ska vara lättillgänglig, lika för alla, den ska vara trygg och man ska kunna få hjälp snabbt när man behöver vård. Som patient ska man kunna få träffa en sjukskötare, läkare eller terapeut med en snabb tidtabell. Du har rätt till en likvärdig vård var än i Finland du bor, vilken ålder du än är i och vilken sjukdom du än har. Så tänker jag som patient.
För att man som patient ska garanteras en god vård behövs det också vårdpersonal. I dagens läge är det brist på vårdare i hela landet och detta är en utmaning som vi står inför, hur ska vi lösa bristen på vårdare. För de som blir invalda i fullmäktige för välfärdsområdena är frågan kring tillräckligt med personal samt deras välmående och ork en av de första och största frågorna som bör lösas på ett långsiktigt sätt.
För mig som själv jobbar som sjukskötare ser jag dagligen hur trötta mina kollegor är, hur de kämpar för att orka göra ett så bra jobb som möjligt och hur de ändå försöker med att hålla humöret uppe. Vårdare gör ett tufft arbete, både under pandemin men också innan pandemin. Lönen som vårdarna har är inget vidare när man jämför med vilket stort ansvar de har för många patienters liv.
Lönefrågan har varit på tapeten länge, men inget händer. Jag är av den åsikten att vårdarnas löner borde bli högre, annars har vi en mycket svår situation inom vården om ett antal månader. Lönen är en viktig del för att locka intresse för vårdyrket men även för att få personalen att stanna inom vårdyrket. Vi behöver få fler vårdare till arbetsplatserna, då det är brist på personal blir vårdarna överbelastade och orkar inte.
Det var någon som frågade mig om jag hellre skulle välja högre lön eller fler vårdare till arbetsplatsen. Mitt svar var ”absolut mer vårdare till arbetsplatserna för då hinner vi dela upp jobbet och andas emellanåt”. Så ja, lönen är viktig men inte den enda lösningen. Även om lönerna höjs så är vårdarna ändå för få och de är fortfarande trötta. Man måste lösa tröttheten och bristen på vårdare på andra sätt än att endast höja lönen.
I och med sparåtgärder har man gjort nedskärningar i t.ex. antalet vårdare och bäddplatser, vilket gjort att de vårdare som lämnar kvar på t.ex. avdelningen måste göra lika mycket jobb och mer därtill vilket leder till att vårdarna blir trötta och utmattade. Lösningen på problemet är inte lätt, men vi måste våga ta tag i det. Ju förr desto bättre. Med dessa tankar kring nuvarande och kommande utmaningar inom vården vill jag också passa på att tacka alla som jobbar inom vården för det underbara jobbde/ vi gör nu och i framtiden.
Eva-Maria Strömsholm
Sjukskötare
Kandidat i välfärdsområdesvalet i Österbotten
Elevhälsan hör till välfärdsområdet men ska finnas i skolan
Eva-Maria Strömsholm, debattartikel i Vasabladet 12.11.2021
Välfärdsområdet kommer och därmed många förändringar för både personal inom hälso- och sjukvård och för invånare. Finland behöver en social- och hälsovårdsreform och länge har det tagit att komma fram till den reform som nu införs i hela Finland. Reformen är en bra början och kommer att utvecklas under lång tid.
I samband med social- och hälsovårdsreformen överförs ansvaret för ordnandet av tjänsterna inom social- och hälsovården till välfärdsområdena den 1 januari 2023. Samtidigt samlas elevhälsotjänsterna, skol- och studerandehälsovården samt kurators- och psykologtjänsterna till en anordnare i välfärdsområdet. Elevhälsotjänsterna tillhandahålls dock fortfarande i skolor och läroanstalter.
Den samlade elevhälsan förutsätter ett intensivt samarbete mellan kommunernas undervisningsväsende och välfärdsområdet. Ett mål med reformen och överflyttningen av elevvårdstjänsterna till välfärdsområden är att man strävar efter att säkerställa att eleverna får hjälp och stöd genom att utvidga rätten för skolans och läroanstalternas personal att vid behov kontakta alla elevhälsotjänster. (källa: Soteuudistus.fi)
Det har varit mycket tal om ifall skolkuratorer och skolpsykologer ska flyttas över från kommunen till välfärdsområdet eller inte. Det finns både för- och nackdelar med att flytta eller inte flytta. Många anser att kuratorer och psykologer fortfarande ska höra till kommunen och skolväsendet eftersom de jobbar med elever i skolan. Ju närmare skolan de finns desto bättre för barnen och personalen. Men, att flytta över kuratorer och psykologer till välfärdsområdet kan också föra någonting bra med sig.
Det är viktigt att kuratorer och psykologer fortfarande finns inne i skolorna och daghemmen även om arbetsgivaren kommer att vara en annan. Förhoppningen är att med denna flytt får dessa kuratorer och psykologer snabbare kontakt med andra viktiga instanser inom vården och på det viset även bättre och snabbare hjälp till de barn som behöver mer stöd av olika slag.
Att skolkuratorer och psykologer fortfarande ska ha sitt arbetsrum och fysiskt finnas i skolorna är ett måste. Ju närmare eleverna de är desto bättre.
Personligen hoppas jag att denna förändring med flytt från kommun till välfärdsområde ska skapa mer samarbete och snabbare insatta stödtjänster för barnen men också att personalen ska få känna att de får stöd och hjälp av sina kolleger och andra instanser och kunna närmare diskutera med dessa.
Jag är lite orolig över att skolkuratorerna och psykologerna ska lämnas ensamma och glömmas bort i det stora nya välfärdsområdet. Här gäller det för beslutsfattare inom välfärdsområdet, i samarbete med kommunens beslutsfattare för det förebyggande arbetet, att komma ihåg att kuratorer och psykologer gör ett mycket värdefullt arbete med barn och är en direkt länk till skolan eller daghemmens personal. Detta samarbete fungerar bra från förr, nu bör samarbete med andra instanser bli bättre, tryggas och utvecklas. Kuratorer och psykologer är viktiga personer i skolan och daghemmen och bör finnas i just daghem och skolor.
Eva-Maria Strömsholm (SFP), kandidat i välfärdsområdesvalet, stadsfullmäktigeledamot i Vasa, fullmäktigeledamot i Vasa sjukvårdsdistrikt, sjukskötare och klasslärare
Klientråd behövs i Österbottens välfärdsområde
Eva-Maria Strömsholm, debattartikel i Vasabladet 3.11.2021
Vasa sjukvårdsdistrikt var först i Finland med att grunda ett klientråd på centralsjukhusnivå. Detta var år 2013. Klientrådet har bestått av tolv medlemmar som varit utvalda från sjukvårdsdistriktets befolkning. Målet med klientrådet är att öka den kundnära verksamheten vid Vasa centralsjukhus. Klientrådet får bland annat lyfta fram tankar om hur sjukhusets verksamhet kunde utvecklas ur ett patientperspektiv.
Redan från början har jag haft möjlighet att vara en del av klientrådet och under dessa år har det utvecklats en hel del och fått ge sin syn på förändringar och förbättringar inom många olika områden. Jag är helt av den åsikten att detta råd har behövts, inte bara för att föra fram klienternas åsikter och syn utan även för att tjänstemän på sjukhuset har direkt fått ta del av patienters synvinkel för att kunna förbättra och utveckla servicen.
När nu sjukvårdsdistriktet upphör och går över till Österbottens välfärdsområde behövs ett nytt klientråd. Klientrådet har en viktig funktion och den grund som det tidigare rådet har satt är en bra början för att det nya klientrådet i Österbottens välfärdsområde ska kunna göra ett bra jobb för hela Österbotten befolkning. Jag ser det som att det nya klientrådet i välfärdsområdet har en mycket stor roll i utvecklandet av service och vården. Men det är också viktigt att det får vara med från början för att kunna ge sin syn på hur man kunde få processer att fungera. Patienter, närstående, kunder, klienter, alla har på något sätt erfarenhet av vården och på nära håll sett det som fungerar bra och det man kunde utveckla. Att klientrådet får fortsätta och utvecklas är också en viktig del i klienternas delaktighet.
Österbottens välfärdsområde kommer att vara en stor helhet och man kanske kunde tänka sig en ny modell för klientrådets verksamhet. En modell där det finns tre mindre råd som är inriktade på specifika frågor samt ett större där representanter från dessa specifika klientråd finns med. För att klientrådet ska kunna göra ett effektivt och bra arbete krävs ivriga medlemmar med specifik kunskap inom olika områden. Modellen med tre mindre råd kunde innebära ett klientråd för barn och familjefrågor, ett för frågor som berör människor i arbetsför ålder och ett för den äldre befolkningen. Alla dessa specifika grupper har erfarenhet och kunskap kring just ett specifikt område. Till det stora huvudklientrådet kunde det sedan finnas någon representant från dessa tre, men också andra som endast är med i det stora rådet för att se på de större helheterna. De mindre klientråden är viktiga men det bör även finnas ett större, som ser över större helheter och utvecklingar. Denna modell anser jag som fungerande och då kunde medlemmarna i de specifika klientråden ha möjlighet att gå djupare in i ett visst ärende och sedan ta upp ärendet i huvudklientrådet.
Den kunskap som jag fått genom att varit medlem i klientrådet har gett mig mycket. Min förhoppning är att Österbottens välfärdsområde får ett fungerande klientråd med många aktiva medlemmar som i positiv anda vill utveckla frågor som rör klienterna i välfärdsområdet.
Eva-Maria Strömsholm, sjukskötare, kandidat i välfärdsområdetsvalet (SFP), medlem i klientrådet sedan 2013
Glöm inte bort räddningsväsendet i välfärdsområdet
Eva-Maria Strömsholm, debattartikel i Vasabladet 13.10.2021
Efter en lång väntan får Finland äntligen en ny social- och hälsovårdsreform. Förhoppningarna och målen är att vården ska bli bättre och snabbare. Det är också viktigt att komma ihåg att fastän reformen kommer så är allting inte klart ännu, det är bara början och många saker kommer fortfarande att behöva utvecklas under lång tid för att bli så heltäckande och bra som möjligt för invånarna. Vi behöver denna reform, vården i Finland behöver bli bättre än den varit.
Målet för social- och hälsovårdsreformen är att alla ska få högkvalitativa social- och hälsovårdstjänster på lika villkor och att skillnaderna i välfärd och hälsa ska minska. Målet är att trygga tillgången på yrkeskunnig arbetskraft, förbättra säkerheten och att svara på de utmaningar som förändringarna i samhället för med sig (källa: soteuudistus.fi).
Det är inte bara hälso-, sjuk- och socialvård som övergår till välfärdsområden utan även räddningsväsendet, bland annat akutvården och brandväsendet. När man talar om vårdreformen talas det ofta om just hälso- och sjukvård. Här är det viktigt att inte glömma bort att även räddningsväsendet hör hit. Räddningsverken kommer alltså också i fortsättningen att sköta prehospital akutsjukvård och första insatser.
När du ringer 112 kanske du behöver ambulans för att det hänt en olycka eller för att du mår så dåligt att du inte själv kan ta dig till sjukhuset. Men du kanske också kan behöva kalla på brandkåren för att få en brand släckt eller hjälp av dem i andra ärenden. Dessa två instanser är oerhört viktiga i den nya reformen och i de nya välfärdsområdena.
Samarbetet mellan räddningsväsendet, sjukvård, hälsovård och socialvård är viktigt eftersom reformen av räddningsväsendet genomförs som en del av social- och hälsovårdsreformen. De kommande välfärdsområdena ansvarar med andra ord för ordnandet av både social- och hälsotjänster men också av räddningsväsendet inom sitt område.
Många invånare kanske inte vet vad den nya reformen för räddningsväsendet innebär. Några av målen är att räddningsväsendets tjänster är jämlika, kundinriktade och av god kvalitet i hela landet och att säkerställa ett omfattande samarbete med olika aktörer.
Räddningsverken kan fortfarande producera prehospital akutsjukvård för hälso- och sjukvården. Ett av målen för reformen med räddningsväsendet är att ”finansieringen ska beredas så att välfärdsområdena i regel har tillräckliga finansiella resurser för både social- och hälsovårdsväsendet och räddningsväsendet”.
Här gäller det för välfärdsområdets politiker att hålla tungan rätt i mun när de sätter sig ner och funderar på vart pengar ska gå och hur pengar ska räcka till. Räddningsväsendet behöver också tillräckliga resurser för att kunna fungera på ett bra sätt för välfärdsområdets invånare. Med andra ord, glöm inte bort räddningsväsendet i de nya välfärdsområdena.
Allt värre problem med för få vårdare
Eva-Maria Strömsholm, debattartikel i Vasabladet 21.9.2021
Det finns för lite vårdare i Finland som vill och orkar jobba inom vårdbranschen och detta problem bara förvärras. Det borde ha reagerats på varningssignalerna som syntes redan för flera år sedan, men nu är vi i den situationen att vi snart har ett allvarligt problem runt om i landet.
Jag tog upp detta till diskussion för ungefär fem år sedan, att bristen på vårdare ganska snart kommer att bli ett stort problem på olika håll i Finland om man inte direkt tar tag i det och inför åtgärder. Det kanske har gjorts en del åtgärder, till exempel ökats på antalet studieplatser för närvårdare och sjukskötare, men det räcker inte. Det man nu borde satsa på är att hitta alla de duktiga vårdare som slutat av någon orsak och få dem att bli intresserade av vårdyrket igen. Hur man gör detta går att diskutera och lönen är en stor del av orsaken till att vårdarna slutar eller byter yrke.
När jag för diskussioner med sjukskötare och närvårdare säger de flesta att det finns för lite personal, jobbet är stressigt och de känner att de inte hinner med allt de borde hinna med under ett skifte, samt att de är trötta och utmattade av den mängd jobb som finns. Mängden jobb blir dessutom bara större och antalet personal blir mindre. En vårdare kommer inte att orka i längden med den stress, fart och mängd arbete som finns. Jag vill påstå att det nästan är förståeligt att vårdare slutar eller byter yrke. Men frågan är, vad ska vi göra åt det, vad ska Finland göra för att verkligen få slut på denna brist på vårdare?
Skulle lösningen vara enkel skulle vi säkert ha hittat en lösning redan nu. Många menar att lönen är för låg, och jag kan hålla med. Om man jämför vilket stort ansvar en vårdare har för en annan människas liv och vård så är summan man får för att vårda väldigt minimal. Men lönen är kanske ändå inte det största problemet, det är en del av problemet men det finns många andra problem.
Mycket handlar om hur vårdarna orkar och hur de mår. Vårdyrket är tungt både fysiskt och psykiskt. Många trivs på jobbet och tycker att de valt rätt yrke, men problemet är att många snabbt blir utmattade och trötta av mängden jobb det och att det sällan finns en arbetsdag som skulle vara lite lugnare, utan man går på med full fart från arbetsdagens början till arbetsdagens slut. Ibland hinner vårdare inte äta eller gå på toaletten.
Dessutom sparas det en hel del även inom vården, det betyder att man minskar på bäddplatser och minskar på personal och samtidigt ökar arbetsmängden för den personal som finns kvar. Vårdare ska göra mer på kortare tid, vårda fler patienter med mindre antal vårdare. Man ska vara effektiv.
Detta går inte ihop, detta fungerar inte i längden. Jag tror att det är här man måste gå djupare och det är här man måste sätta in de rätta åtgärderna.
Finns det tillräckligt med skötare under alla skiften och finns tid för att utföra alla vårdåtgärder och all medicinering? Enligt pappren kanske det ser bra ut och det finns kanske tillräckligt med vårdare, men hurudana är patienterna som vårdas? Om de behöver mycket vård räcker inte de vårdare som är planerade för ett skifte. Verkligheten är kanske en helt annan.
Verkligheten syns inte alltid genom att räkna dimensionering av antalet vårdare utan verkligheten ser man om man kommer till en avdelning och följer med vad sjukskötare och närvårdare jobbar med. Man bör även lyssna till de som jobbar på avdelningen för att få en sann bild av situationen. Finns det tid för grundvård, hur länge tar grundvården, görs grundvården tillräckligt bra, hinner man med att ge medicin, hinner vårdarna titta till patienterna tillräckligt ofta, har vårdarna möjlighet att ta kaffepauser och matpauser, är vårdarna trötta/utbrända/stressade, hur mår vårdarna.
Det finns för få vårdare som orkar jobba inom vårdyrket i Finland och man har ännu inte hittat en lösning på detta problem trots att varningssignaler funnits i flera år. Det är nu eller aldrig som politiker på riksnivå bör ta tag i detta och hitta hållbara lösningar och åtgärder så fort som möjligt.
Eva-Maria Strömsholm, sjukskötare och kommunpolitiker
Förebygg psykisk ohälsa redan på daghemmen
Eva-Maria Strömsholm, debattartikel i Vasabladet 31.5.2021
Det är inte lätt att vara vuxen i dagens samhälle, för att inte tala om att vara barn eller ungdom, tonåring eller ung vuxen. Jag tror vi är många som är av den åsikten att barns och ungas psykiska ohälsa bör förebyggas och att man bör sätta in stöd och hjälp i tid.
Redan på daghem lägger personalen mer och mer märke till att barn mår sämre, är mer utåtagerande, har koncentrationssvårigheter eller svårigheter med det sociala och mår psykiskt dåligt. Det kunde vara bra att börja förebygga psykisk ohälsa redan när barnen är små och går i daghem för att förhoppningsvis kunna fånga upp och sätta in rätt hjälp i rätt tid redan i de yngre åldrarna. Även skolan har här en viktig roll.
Man bör med andra ord försöka förebygga psykisk ohälsa redan på daghemmen och samtidigt stärka den positiva psykiska hälsan. Här vet jag att man inom småbarnspedagogiken jobbar mycket med dessa frågor och teman, vilket är otroligt viktigt och en bra sak. Men, det behövs antagligen mer resurser för att kunna jobba med förebyggande åtgärder på daghemmen och i skolan. Resurser både genom mer personal och mer möjligheter och tid att stöda elever och diskutera med dem.
"Fler vuxna i daghem och skola behövs eftersom det finns fler och fler barn och unga som mår psykiskt dåligt."
Som medlem i nämnden för fostran och undervisningen de senaste fyra åren har jag fått en god insyn i småbarnspedagogiken och skolvärlden, vilka utmaningar som finns och vad man kunde utveckla. Fler vuxna i daghem och skola behövs eftersom det finns fler och fler barn och unga som mår psykiskt dåligt och kanske inte klarar av skolgången.
En positiv sak är att Vasa nu till hösten får fler skolcoacher i de högre årskurserna (7-9) efter att motionen i fullmäktige angående skolcoacher togs positivt emot och fullmäktige beslöt om mer pengar.
En av kommunernas viktigaste frågor den kommande tiden är att försöka jobba förebyggande på alla nivåer, i alla åldrar och att försöka stärka det som är bra och fungerar. Vi bör tänka framåt, vad kan vi i kommunen göra för att barn, unga och vuxna ska må bättre? Vi kan sätta resurser till daghem och skola för att de också ska ha tid och möjlighet att jobba förebyggande, stärka det positiva och ge tid och trygghet så att alla barn och elever ska kunna må bättre både nu och i framtiden.
Eva-Maria Strömsholm, kandidat i kommunalvalet för SFP, klasslärare, sjukskötare, Vasa
Eva-Maria Strömsholm: Cancer berör oss alla – förebyggande åtgärder och hälsosam livsstil samt screeningar viktigt för oss kvinnor
Cancer är en sjukdom som drabbar oss alla på ett eller annat sätt, antingen kanske vi själva insjuknar eller har insjuknat eller så har någon i vår familj, släkt, bekantskapskrets eller arbetskamrat insjuknat. I vilket fall som helst berör ordet cancer oss alla i något skede av våra liv.
Jag var 27 år när jag fick diagnosen äggstockscancer. Jag var ung, vältränad, studerade och jobbade och hade många järn i elden. Tiden efter tre stora operationer och tunga cytostatikabehandlingar var tuff både fysiskt och psykiskt. Det var inte lätt att komma tillbaka till vardagen och vardagen blev inte sig lik. Trots min cancer har jag fått möjlighet att utveckla mig själv, utmana mig själv och göra saker som jag aldrig trodde jag skulle våga göra.
För fyra år sedan ställde jag upp i kommunalvalet för första gången och under dessa fyra år som SFP:s första ersättare i fullmäktige har jag lärt mig enormt mycket. Jag har fått ta del av kommunalpolitiken från första parkett.
Cancer som jag hade som 27 åring tog en hel del ifrån mig. Den tog ifrån mig möjligheten att fortsätta springa, träna och tävla i halvmaraton och den tog framförallt ifrån mig mina framtidsplaner. Trots detta gav jag inte upp. Jag hade mitt motto ”Man ger bara inte upp” och det mottot lever jag ännu idag efter. Jag fortsatte mitt liv framåt och tog många stora steg ut i livet, ett steg var att ge mig in i kommunalpolitiken, vilket jag inte har ångrat en sekund.
När man hör ordet cancer tänker man ofta på negativa saker. Men jag vill lyfta upp en positiv sak angående cancer, och det är screeningsprogrammen som påbörjades på 60-talet i Finland. Dessa viktiga screeningsprogam har räddat många kvinnors liv genom åren.
I alla kommuner i Finland får kvinnorna kallelse till screening, detta är en förebyggande åtgärd som dessutom är gratis för oss. Personligen vill jag uppmana alla kvinnor att gå på screeningar när ni väl får kallelsen. Vi kvinnor har möjlighet att få kallelser till screeningar vart femte år både för bröstcancer och för livmoderhalscancer. Denna möjlighet är någonting som jag hoppas på att vi alla tar tillvara. Screeningen kan rädda liv och genom screening kan man även upptäcka eventuell cancer i tid och få möjlighet att åtgärda eventuella cellförändringar innan de blivit till cancer. Det är också viktigt för oss att komma ihåg att trots att du gått på screening för livmoderhalscancer så kan inte denna screening upptäcka andra gynekologiska cancerformer. Därför är det av oerhört stor vikt att vi kvinnor även går på våra årliga kontroller till gynekologen.
Man kan förebygga cancer på många olika sätt, beroende på cancerform. Att leva hälsosamt, äta mycket grönsaker och minska på köttet är några viktiga saker man själv kan göra. Men även att röra på sig och få tillräckligt med motion är viktigt för att förebygga många olika sjukdomar. Med en hälsosam livsstil och att ta hand om sig själv både fysiskt och psykiskt kommer man långt. Men glöm inte bort att ta hand om varandra och finnas där för varandra.
Eva-Maria Strömsholm
Klasslärare, sjukskötare och magisterexamen i utvecklingspsykologi
Kandidat i kommunalvalet samt första ersättare i fullmäktigegruppen
SFP, Vasa
