Recension av historiken 100+ i Vasabladet 11.2.2021

11.02.2021 kl. 10:49
Den har recenserats av journalisten Marita Bagge. (Foto: Anna Sourander, VBL. Fr.v. Berit Öhman, Camilla Berggren, Gun-Britt Lund)

”Nu har kvinnan förvärvat sig en ny betydelse” – boken om kvinnoklubben är läsvärd långt utanför Vasas gränser

Kopplingen mellan kvinnornas kamp och den allmänna utvecklingen — både i nationen och i världen — är genomgående och konsekvent i boken "Vasa Svenska Kvinnoklubb 100+".

"Kvinnans hela fostran i forna tider var avsedd för mannen, hon uppfostrades och utbildades till att tjäna honom, offra sin egen bekvämlighet för att passa upp honom och främja hans intressen utan tanke på sina egna. Nu har kvinnan förvärvat sig en ny betydelse. Hon har upptäckt att, jämte det hon fyller sin plats som maka och mor, hon även har en ny och vidsträcktare uppgift i civilisationen."

Citatet är hämtat ur Vasa svenska kvinnoklubbs tidning Meteoren år 1932. Författaren, journalisten Camilla Berggren återger det i kvinnoklubbens jubileumsskrift "100+".

Boken börjar i nutid på ett café i Vasa där nuvarande ordförande Berit Öhman samtalar med Sari Somppi och Ramieza Mahdi, som båda invaldes i stadsfullmäktige i Vasa i senaste kommunalval. På sista sidorna sluts cirkeln och utvecklingen är framme vid #metoo och ankdammen brister. På de 176 sidorna däremellan speglas drygt 100 händelserika år.

Berit Öhman beskriver det väl i förordet: "Vi har kunnat se att klubben, från att ha varit en oas för kvinnorna att vistas i med eget piano och tidskrifter att läsa i egen hyrd lokal, övergått till politiska möten och debatter med krav på mera delaktighet och beslutsfattande, integrationsfrågor, frågor om kvinnovåld, trakasserier och sexköp, krav på förbättringar för barn, familjer och åldringar."

Boken heter "100+" för att Vasa kvinnoklubbs föregångare Wasa Kvinnoklubb, som var den första lokala kvinnoklubben i hela landet, grundades 1905, ett år före allmän och lika rösträtt infördes i Finland. I dessa tider när storstrejk drog fram över landet fanns ett stort behov för kvinnor att prata ostört. Men det oaktat somnade den första klubben in och en ny återuppstod 1920.

Kvinnoklubben har under årens lopp haft 29 ordförande, Hedvig Sundholm var den första. Den första lokalen på Kyrkoesplanaden 21 blev en tillflyktsort för fristunder och inte minst ett ställe där kvinnorna kunde ta del av innehållet i olika tidningar, upp till 22 inhemska och utländska tidningar, som mest.

Det allra första året, 1905, arrangerade klubben ett allmänt möte för att diskutera kvinnors rösträtt. 400 kvinnor i den växande staden deltog! Det är en anmärkningsvärd siffra. Vasa hade en befolkning på 10 000 invånare 1890. År 1910 hade siffran ökat till 20 000. Inflyttningen som följde på industrialiseringen förändrade också den politiska stämningen. Vasa Bomull hade vid den här tidpunkten över 1 000 anställda. Det här avspeglas i kvinnoklubbens verksamhet.

"Kvinnorna i Vasa lever med sin tid trots att de stundvis kallas en förening för överklassfruar och fröknar. De diskuterar lika lön för lika arbete. Kvinnor är ju lika kompetenta bara studiemöjligheter ges!" citerar Camilla Berggren ur ett av de hundratals mötesprotokoll, verksamhetsberättelser och tidningsartiklar som gett stoff till historiken.

Klasskillnaderna mellan kvinnorna i Vasatrakten avspeglas talande i två bilder. På den ena sitter fröknarna Lindström och intar en kopp kaffe på Uddnäs café. På den andra kommer kvinnorna från landsbygden med häst och kärra till torget i Vasa för att sälja sina produkter

Alma Skog var en av den här tidens fördomsfria aktivister som läsarna får stifta närmare bekantskap med. Anblicken av henne för mig personligen tillbaka till en stor utställning, "Blod på drivan", i Österbottens museum i december 1997. Det känns som att möta en gammal bekant när jag läser om hur hovrättsrådinnan Skog smugglade in propaganda mot förryskningen, insydd i sin lurviga paletå, när hon återvände från Stockholm.

Vasa svenska kvinnoklubb har inte varit någon isolerad företeelse i staden. Kvinnor i olika roller som marthor, som lottor för att nämna två exempel, förekommer i historiken. Spännvidden har varit stor och tidvis har kvinnorna — förutom att arbeta för jämlikhet och inflytande i samhället — sysslat med allt från att arrangera mannekänguppvisningar till att arbeta för en tvättinrättning till staden. Bristen och de svåra tiderna har synts på olika sätt, tidvis fick kvinnorna själva ta med sig kaffet och sockret när de skulle samlas.

Efter att läst boken står det klart att verksamheten varit tudelad. Samtidigt som kvinnor träffats för att ha trevligt har den varit en politisk plattform. Ibland och ganska ofta har dessa båda intressen stått i konflikt med varandra.

På kvinnoförbundets vårmöte i Vasa 1972 representeras "radikalisterna" av fruarna Jutta Zilliacus och Anita Svensson. Nu tyckte de att det var dags att börja jobba för jämställdheten på allvar. De höjde rösten för att lotterier, samkväm och basarer inte kunde utgöra grunden för kvinnoförbundsverksamheten. Men de stod inte oemotsagda, den äldre generationen talade varmt för trivselfaktorn.

Det var tidigt 1930-tal när kvinnans ställning i samhället börjar förändras. "Det tjugonde århundradet har att visa de märkvärdigaste företag i varje gren av mänsklig strävan - upptäckter, uppfinningar, social utveckling, men den största överraskningen för civilisationen är upptäckten av kvinnan, som en ny varelse", summerar dåvarande ordförande Olga Näse.

År 1946 blev Vasaklubben en del av Svenska folkpartiet. Det skedde samtidigt som Svenska Kvinnoförbundet anslöts till partiet.

Otroligt många bekanta kvinnoansikten flimrar förbi under årens lopp. Else-Maj Johnson, Viola Varstala, Anita Svensson, Marianne Ivars, Britha Antila, Rosie Skinnar, Doris Sundqvist, Elisabeth Sundell, Helena Boucht-Lindeman, Gun-Britt Lund, Johanna Backman och Monica Siren-Aura för att nämna några.

Elly Sigfrids var den första svenskösterbottniska kvinnan som valdes in i riksdagen. Vasa svenska kvinnoklubb jobbade för hennes inval i många år. År 1970 lyckades det första gången och då gjorde hon det med det största röstetal som någon finlandssvensk kvinna fram till dess hade lyckats samla i ett riksdagsval. Att försvara de svaga var hennes hjärtesak.

Jag måste le när jag läser om pojken i skolcentret i Smedsby, som i en VBL- intervju tyckte att folk inte skulle rösta på Elly. Han ville inte förlora sin omtyckta lärarinna i religion. Jag var själv elev i skolan och minns intervjun. Elly Sigfrids hade humor och det blir riktigt roligt då hon berättar om sitt första möte som ordförande i landskapsförbundets styrelse. Herrarna som kom till mötet hälsade på varandra, men inte på henne för de trodde hon var servitris!

Helena Boucht-Lindeman, som suttit 36 år i stadsfullmäktige i Vasa, har ett klart budskap till kvinnorna: Brinn för din sak — inte för dig själv. Efter makens bortgång axlade hon ansvaret som vd för Oy Lindeman Ab:s nätfabrik och det är tänkvärt det hon säger: att hon aldrig känt sig mobbad eller förminskad som kvinna i företagsvärlden, däremot nog inom politiken.

År 1995 väljs Ulla-Maj Wideroos in från regionen och för henne blir det 20 år i riksdagen. Åren 2003-2007 är hon minister i regeringen Vanhanen. Det österbottniska segertåget fortsätter 2007 då Anna-Maja Henriksson blir invald och sedan 2011 har hon varit minister i fyra regeringar. Men, konstaterar Camilla Berggren, ingen Vasakvinna har ännu lyckats upprepa Elly Sigfrids segertåg.

För en 50-talist känns den sista delen i historiken nästan som nutid.

Om en utomstående inte vet någonting annat om Vasa kvinnoklubb så har man kanske hört om och besökt Kvinnornas julmässa, som klubben med uppehåll för några krigsår, ordnat sedan 1926. Julmässan är inte bara en viktig jultradition i Vasa, den är också stommen i klubbens ekonomi.

Kommunalvalet 2017 är unikt. Decennier av hårt arbete bar frukt. Kvinnorna är i majoritet i stadsfullmäktige. Åtta medlemmar i kvinnoklubben väljs in i SFP:s fullmäktigegrupp, men mycket arbete återstår.

"Vasa Svenska Kvinnoklubb 100+" är, tack vare den välgjorda och konsekventa kopplingen mellan kvinnornas kamp och den allmänna utvecklingen i både nationen och världen, läsvärd långt utanför Vasas gränser.

Till en av historikens stora förtjänster hör också marginalanteckningar som vittnar om den rådande tidsandan och vad som sker i landet och nationen samtidigt som det händer något i Vasa. Marginalanteckningarna tar läsaren tillbaka ända till den moderniseringsprocess som efter lantdagen 1864 gjorde ogifta kvinnor, som tidigare varit underställda en manlig släkting, myndiga. Marginaltexterna påminner om allt från suffragetternas kamp i England till när Kekkonen blev president och Elvis ny idol.

---

Vasa Svenska Kvinnoklubb 100+
Utgivare Vasa svenska kvinnoklubb
Text: Camilla Berggren
Grafisk form: Synnöve Rabb
Foto: Linus Lindholm
I historikkommittén: Birgitta Granholm, Gun-Britt Lund, Benita Nordgren och Berit Öhman.

 

 

 

Vasa Kvinnoklubb