När jag skriver detta gör jag det som undervisningsminister, som ordförande för Svenska folkpartiet – men också som förälder. Det är inte bara en fråga om politik, utan om vilket exempel vi ger våra barn och vilket Finland vi bygger.
Förra veckans uttalanden om invandring gick över en gräns – en gräns vi inte kan acceptera i Finland. När människor kallas “mindre värda” handlar det inte längre om politiska meningsskiljaktigheter, utan om ett direkt angrepp på människovärdet.
För SFP är det här en grundläggande fråga. När vi krävt tydliga konsekvenser för rasistiskt språkbruk har det inte varit en symbolisk markering, utan en fråga om principer. Vilket språk får riksdagsledamöter och regeringsmedlemmar använda? Om gränsen överskrids måste det få följder.
Regeringen har tidigare slagit fast att jämlikhet är en helt central och förpliktigande princip: alla är lika inför lagen och ingen får diskrimineras på grund av sin bakgrund. Den principen är inte dekoration – den är grunden för regeringsarbetet. Och, vill jag tillägga, för hela vårt samhälle.
Det är också viktigt att komma ihåg att de åtgärder mot rasism som vidtagits under denna mandatperiod har skett på SFP:s initiativ. Detta har från början varit en central för oss.
Inom SFP tänker vi att samhället utvecklas bäst när vi har som utgångsläge att tro gott om varje människa. Och på samma sätt ska hen som begår brott ställas inför rätta, oberoende av bakgrund. Ingen är “mindre värd”. Ofta är våra handlingar snarare signaler – uttryck för problem i det förflutna eller oro inför framtiden.
Som människor är vi summan av dem vi möter. Låt oss alltså bemöta varandra jämlikt och med respekt – och lämna dömandet åt domstolarna.
Forskning stöder detta synsätt. Teorier om social upplösning visar att människor i riskzonen för utanförskap söker mening och tillhörighet – och därför är särskilt sårbara för språk som stämplar och splittrar. Sådan retorik kan öka instabiliteten och skapa grogrund för radikalisering.
Regeringssamarbetet prövas
När regeringen bildades stod det klart att samarbetet med Sannfinländarna skulle bli svårt. Värdekonflikterna var uppenbara, och oron för att de skulle växa sig för stora var reell. Samtidigt är det viktigt att minnas att det funnits stora motsättningar också i tidigare regeringar.
Beslutet att delta i regeringen fattades gemensamt inom partiet – inte lättvindigt, utan med övertygelsen att ett parti som har ett starkt mandat från sina väljare också måste bära ansvar i regeringen, inte bara stå vid sidan och kritisera.
Nu står vi i ett läge där detta ansvar testas. Sannfinländarna har möjlighet att visa att de är redo att bära det. Om de i stället väljer att fortsättningsvis tänja på gränserna handlar det inte längre om seriöst regeringssamarbete, utan om identitetspolitik.
“Varför fäller ni inte regeringen?”
Många frågar oss detta. Jag förstår frustrationen. När värderingar sätts på prov känns det lockande att dra i nödbromsen. Det här arbetet har krävt tålamod. Men att fälla regeringen är inget beslut man fattar lättvindigt. Det skulle riskera att lamslå beslutsfattandet i upp till ett år och skapa en osäkerhet som skulle drabba alla – särskilt i ett så här tufft ekonomiskt läge.
I Finlands politiska historia har vi haft 77 regeringar. Endast ett fåtal har fallit – den senaste för över 40 år sedan. Sedan Kekkonens presidenttid har regeringar alltid suttit hela mandatperioden. Jag väljer att inte räkna Sipiläs regerings förtida avgång eller vissa byten av statsministrar som egentliga fall.
Och det är i det här sammanhanget SFP:s linje måste ses: vi är inte ett parti som svajar i vinden, utan ett parti som sätter hela landets bästa främst och bär ansvar.
Därför har vi valt den svårare vägen: vi stannar vid bordet, håller fast vid våra värderingar och arbetar kontinuerligt för att spelreglerna ska följas.
Det sker inte utan villkor och det är inte att låta sig kuvas – det är att bära ansvar.
Vad om Sannfinländarna vore i opposition?
Den ärliga sanningen är att vi inte vet. Kanske hade det rasistiska språkbruket blomstrat ännu mer från oppositionshåll, utan det ansvar som regeringsmedverkan innebär. Kanske hade spänningarna lösts på annat sätt. Men detta är spekulation. Det viktiga nu är att Sannfinländarna, som sitter i regeringen, har både möjligheten och skyldigheten att följa reglerna, ta ansvar och visa att de kan göra det.
Och vi försöker bygga samarbete kring det som förenar oss, en oro för ekonomin.
Det är viktigt – för det finns mycket arbete att göra:
Finland saknar vision och gemensam riktning
Finlands tillväxt har stannat av. Produktiviteten har stampat på stället, och det finns ingen gemensam syn på varifrån nästa tillväxt ska komma. Det är en farlig kombination, särskilt om vi samtidigt låter politiken och ett dåligt samhällsklimat slita oss i bitar.
Vi behöver tre saker:
1. En vision för 2030-talets Finland – ett bildat land som lockar talanger, skapar innovationer och exporterar lösningar.
2. En gemensam attityd – som påminner om tiden då landet reste sig på fötter efter kriget. Då drog alla åt samma håll. Vi behöver samma “ett lag”-anda – inte för att vi ska tycka lika i allt, utan för att vi alla bär ansvar.
3. Människor – lärare, forskare, experter, företagare, vårdare och andra som vill bygga sin framtid här. De stannar inte om samhällsklimatet insinuerar att de inte är välkomna.
Stämningen i landet spelar en roll. Den avgör om människor och investeringar vill komma till Finland – och stanna här. Alltför många som skulle kunna och framförallt skulle vilja investera och slå sig ner i Finland väljer idag att flytta annanstans. Andra stannar men lever kanske i sina egna bubblor när samhället inte tar dem till sig.
Detta handlar inte om att skuldbelägga någon – det är snarare en uppmaning: Vore det inte bättre att göra Finland till en plats där det lönar sig att stanna, försöka och lyckas.
Fyra saker vi alla måste stå upp för
1. Gemensamt ansvar är fosterländskhet. Hela det politiska fältet behöver bättre situationsmedvetenhet, mer självreflektion och förmåga att be om ursäkt. Finland byggs inte genom kortsiktiga maktspel, utan genom samarbete och respekt.
2. De ekonomiska realiteterna har betydelse. Det finns inga lätta lösningar för att stävja skuldsättningen. Den som säger det handlar i populism. Tillväxt skapas genom utbildning, forskning, mod och internationalisering – inte genom önsketänkande.
3. Utan invandring klarar vi oss inte. Vår demografi kan inte vändas utan arbetskraftsinvandring. Därför måste samhällsklimatet vara välkomnande. Här har vi riksdagsledamöter och ministrar ett särskilt ansvar genom vårt exempel. Jämlikhet är inte någonting man förhandlar om – det är en förutsättning för att människor ska vilja komma och stanna. De som ifrågasätter invandring undviker ofta att berätta följderna av det valet: nämligen stagnation.
4. Vi måste känna våra styrkor – och uppmuntra till innovation. Vi har en stark bildningstradition, ett tryggt samhälle och tillit. Det måste vi skydda. Samtidigt behöver vi en tydlig tillväxtberättelse och en “can do”-attityd som lockar unga, internationella experter och investerare.
Vad gör SFP?
Vi står fast vid våra värderingar. Rasism har ingen plats i politiken – inte mellan raderna, inte som “skämt”, inte som strategi.
Vi bygger broar. Vi tar de svåra diskussionerna så att spelreglerna blir gemensamma – och följs.
Vi förnyar oss själva. SFP ska vara ett öppet hem för liberala värderingar på båda våra nationalspråk.
Vi gör vår hemläxa om tillväxt. Utbildning och forskning är investeringar. Vi gör allt för att Finland ska locka kompetens, höja produktiviteten och stärka exporten.
Till syvende och sist handlar det om tillit
Tillit uppstår när ord och handling inte kolliderar med varandra. Det centrala är en respekt för människovärdet. Samtidigt måste vi se till att Finland förblir handlingskraftigt och kan fatta beslut också i svåra tider.
Det är lätt att välja sida i en konflikt. Det är betydligt svårare att bygga en bro över den. SFP väljer det senare – inte för att vi accepterar allt, utan för att vi ser den stora bilden: ett lag som säger nej till polarisering och ja till framtiden.
Sist men inte minst: budgetrians resultat
Med den inställningen tog vi oss också an arbetet med regeringens budgetförslag för 2026. Vi visste att det fanns ett behov för ytterligare ungefär en miljards anpassningar, samtidigt som finansministeriets budgetförslag från augusti på många punkter inte gick att acceptera. Slutresultatet kan kallas en avvärjningsseger, där SFP lyckades avsevärt minska eller helt avstyra flera nedskärningsförslag, av vilka några nedan:
- Inga nedskärningar i kommunernas statsandelar, vilket skulle ha drabbat utbildningen
- Inga nya nedskärningar för social- och hälsovårdsorganisationerna
- Inga nya nedskärningar i utbildningen
- Bemanningsstödet bevaras
- 20 miljoners satsning på humanitär krishjälp (inklusive 5 miljoner till Gaza), vilket betyder att nivån på vår biståndsfinansiering hålls densamma
- Inga förändringar i flyktingkvoten
- Och trots att det ekonomiska svängrummet är stramt lyckades vi även enas om flera satsningar som vi kan vara nöjda med. I nästa års budget förverkligas till exempel följande beslut från både budgetrian och vårens halvtidsgranskning:
- Värdet på moderskapsförpackningen höjs från 170 till 210 euro
- Antalet skyddshemsplatser ökas med hjälp av tilläggsinfinansiering
- Värdet på studerandes måltidsstöd höjs för att trygga förmånliga studentluncher
- Det kommer skattelättnader för låg- och medelinkomsttagare
- Vi höjer den barnrelaterade delen i arbetsinkomstavdraget
- Den högsta marginalskatten sänks till ca 52 procent
- Skattelättnader för återvändande finländare och nyckelpersoner införs
- Arvs- och gåvoskattens gränser höjs så att färre små arv omfattas
- Vi håller fast vid målet att 1,2 procent av BNP går till forskning och utveckling år 2030
- Regeringen inför en sysselsättningssedel för unga
Med avstamp i detta arbetar vi nu vidare.
din ordförande Anders
